idag kunde jag ha dött.

måndag.


hej, det är jag, världens störste klant!
idag kunde jag ha dött. & det hade vart en usel dag att dö på.
började dagen med att vakna strax efter 06 av att min chef ringer & väcker mig.
för jag hade tydligen försovit mig.
är på jobbet strax efter 07.

för att komma ned till vårt omklädningsrum på jobbet så måste man gå nerför en fin, hård stentrappa på en 20 trappsteg som bottnar i ett fint, hårt stengolv.
längst ut på varje avsats sitter någon slags halktejp. ungefär som sandpapper.
som hamnade där efter att vår driftare dany dragit på en vurpa, längst ned, för att det var halt.

jag kom på att jag glömt min mobil i skåpet & gick för att hämta den då min nya chef sagt att hon skulle ringa idag.
4 steg hann jag innan sulan på skon sitter som fastklistrad.
sen vände jag mig halvt om, hittade inget fotfäste & istället för att få tag i gallret under ledstången så mosade jag in högerhanden emellan.
sen sa det pang & jag mosade vänster knä, innan jag skrapade upp det, vänster axel & skulderblad, nacke, handled & lite ovanför vänster skinka rakt ner i de efterföljande 4-5 trappstegen.
sen flög jag resterande trappsteg & avslutade allt med att landa på sista trappsteget med höger skinka & höft & mosade höger armbåge & handled i stengolvet.
huvudet mosade jag säkert också i, kommer ihåg att allt blev svart en stund eller sju.
& det första jag kände när jag reste mig var yrsel & konstant illamående.
& mitt i allt rullande nerför trappor så försökte jag skydda mig själv med händer & handleder.
för att mosa i tänder & dylikt hade juh vart pricken över i.

hej blåmärken. hej stelhet. hej hjärnskakning. hej stukade handleder & fingrar.
& i mitt tysta tänkte jag , om du dör nu så håll käften iallafall.
iofs hade jag säkert fått legat där en 3-4 timmar, men ändå.

att jag har ont är ingen underdrift. (att sitta ner, herregud, den smärtan!)
inte heller att jag är svart på diverse ställen på kroppen.
jävla hård trappa. & förstå hur sjukt lång den var? den tog aldrig slut.
skräckscenariot höll i flera hundra timmar kändes det som.

så nu ska jag nog dö. & tejpa fingrar. & handleder.
men ja, man ska väl sluta med stil ;(