.png){kind=logo}
Tisdag.
Kl: 17.25
Idag är din dag.
Du skulle ha fyllt 25 år.
Vilken fest vi skulle ha haft!
Som när du fyllde 18 år & jag stal dina nycklar.
Vi tejpade ballonger på dörren & köpte champange & cigarr.
Blir gråtfärdig bara av tanken på det.
Hur kul det var. Hur rörd du blev. Hur tacksam du var. Hur innerligt älskad & uppskattad du var, är.
Eller ja, gråtfärdig blir jag alltid av tanken på dig.
Men nu kan jag andas när jag gråter. & det gör jag. Speciellt när jag skriver om dig. Till dig.
Du fattas mig.
Oss.
Alla dagar i veckan.
Jag tänker på dig jämt, det vet du.
Extra mycket på dina dagar.
Du är ett soligt minne älskling. Du var så fantastisk. Lysande.
Jag är glad & tacksam över att jag fick finnas i ditt liv.
Jag älskar dig & saknar dig för alltid.
Grattis älskade Calle!
Så länge hjärtat mitt slår.
5 kommentarer:
Det är konstigt det där, men nu för tiden blir jag glad på såna dagar som var mer speciella.
Fast så var det ju ganska många år sedan jag förlorade min vän.
Dom ser oss. Dom vet.
Nu bara gråter jag. Jag hade glömt att det var idag. Har nämnt 9:e februari typ 100 ggr idag & hela tiden hajat till på datumet utan att koppla varför.
Ditt inlägg är så vackert också. 18-årsfesten var den bästa, ever!
Eli: ja, eller ja, minnen blir lite soligare på speciella dagar. Känns det som. Men det är juh itne som att jag kan hålla mig ifrån att grina iallafall. Men nu kan jag andas när jag gör det.
Ina: Jag grät som fan när jag skrev det. & när jag läste det igen. Eller ja, jag gråter fan jämt när jag skriver om honom.
Det var det jag menade. Förut grät jag även om det var fina minnen, trots att jag var glad. Nu kan jag ändå le och så är det bra. Det är skönt att det blir så.
Men jag får ju fortfarande nästan panik ibland. Som du vet...
Eli: Jag vet. Vissa dagar kan jag också bara le. Men oftast gråter jag samtidigt. Men nu kan jag iaf le om det var fint. För inte så länge sen kunde jag inte ens det så. Men ja, alla dagar är olika. Inte som att man kan stänga av saknaden.
Skicka en kommentar