Mental breakdown. Sort of.

2011.03.27

Söndag.

Jag har varit lite nere en tid nu, vilket har sina orsaker.

Vissa saker är jag inte mycket för att prata om. Vissa saker vill jag inte ska vara verkliga & de vill jag ännu mindre prata om.

Men när man väl öppnar sig för folk, när man inte orkar hålla masken längre, så blir jag ännu mer ledsen när det känns som att folk inte bryr sig. Speciellt när man redan är känslig för stunden.

Dom behöver inte förstå varför men säger man att det är jobbigt, att man är ledsen & om man till&med gråter, då borde det väl inte vara så svårt? Egentligen?
Jag hatar känslor. Jag hatar att inte veta hur jag ska bete mig. Jag hatar att ha förväntningar. Jag hatar att ha förhoppningar. Jag hatar att ha krav. Jag hatar att jag är som jag är ibland. Jag hatar att jag har tappat bort folk.

Allt det gör att jag känner mig ensam just nu. & lite bitter.

Jag har inga problem med att vara ensam. Inga alls. Ibland uppskattar jag det till&med.

Men att känna sig ensam är den värsta känslan i världen.

Det är min mardröm.

Det är inte mycket jag hade önskat. Ett sms. En fråga. En reaktion.

Jag vet att jag är svår. Att jag blir tyst när jag känner mig sårad. Att jag blir opersonlig.

Men det tar sig iallafall.

Förträngning & blockering kallas det visst. Ibland.

Men whatever works!

Jag saknar dig.

.