Jag vill nästan gråta, men jag orkar inte ens det!

2011.07.10
Söndag.

Jag är redo för slakt. Skjut mig!
Jobbat hela veckan & hela helgen.
Igår skulle jag egentligen festat hos fina Kristin som fyller år men jag var helt färdig efter jobb & hade inget sug efter att ta mig igenom hela stan, så jag smet över till Pawee & Andreas & drack lite vin med dom.
Jag drack inte skitmycket, var hemma strax efter 00, drack resorb & somnade på stört.
Vaknade med en baksmälla från yttre rymden. Det var faen kickoff-varning på den.
Fyfan vad synd det var om mig.
Att vakna, må sådär & veta att man måste gå till jobbet för att du är den enda som kan larma & har nyckel & kort är fan inte fint. Inte alls.
Jag är fortfarande imponerad över att jag lyckades gå upp, duscha iskallt, komma ihåg att ta på mig kläder & verkligen gå till jobbet.
Sen att jag gick 5 m bakom Peter för att jag inte orkade gå fortare än i snigelfart är en annan femma.
Jag såg tydligen helt förstörd ut också fick jag höra, mellan Peters fnissanfall.
Efter någon timme kom jag dock igång lite.

Men det var då, nu är jag helt färdig. Vi lyckades inte ens tömma mail/faxkön.
Den peakade i fredags vid lunchstid. Då blev den 4-siffrig. Katastrof.
I lördags var vi 5 st som jobbade på den varav 2 avvek vid lunch. Vi började på 1044.
Idag var vi 3 1/2. Men bara jag & Peter som satt fulltid. De andra kom senare & gick tidigare.
Jag & Peter tog nästan 600 av de 1044 mail & fax som fanns. När vi gick hem idag var det drygt 260 st kvar. Underbart.

Nu sitter jag i soffan, rakt upp & ner. Min nacke gör fantastiskt cpont. Jag vill att nån ska krama mig.
Jag är helt slut. Jag vill nästan gråta, men jag orkar inte ens det!
& jag missade finaste Emilias kalas idag. Fyfan vad bitter jag är.

Förstå vad synd det är om mig!

.